Vapenrustning!

Igår var aviserat första lektionen i alfabetiseringskursen som Ester utverkat material till från skolverket. Tio personer, först och främst syskon i församlingen, ska få handledning att lära  sig läsa. En fin vrå i möteslokalen har ställts iordning med bänkar och white-board. Tyvärr var det hällande regn hela eftermiddagen nästan, så bara en syster i församlingen, förutom Olga, Ester och jag som handledare, mötte upp. Men vår syster, Magdeliene (?) fick i alla fall den fina läroboken, anteckningsblock och penna. Och Ester hade en bok att skriva upp hennes namn och födelsedatum. Namnet gick, och födelseåret, med viss tvekan. Men inte något mer. Det där med födelsedagar hade man inte kunnat hålla reda på i hemmet. Och Magdeleine har aldrig ens fått lära sig skriva sitt eget namn. En gudfruktig haitisk kvinna, som fött fem barn, varav tre nu bor i Haiti, och två i Palavé med henne. Ester tog fram bibeln, och läste ur Efesierbrevet om vapenrustningen, som vi behöver för att klara av livets strid. -Och det bästa vapnet är Guds Ord, och därför är det så viktigt att få lära sig läsa! förklarade Ester. Vår syster såg så glad ut, vi upplevde verkligen en högtidsstund tillsammans denna första samling, då en enda av tio tog sig till lektionen för regnet. Men det gäller att inte förakta den ringa begynnelsens dag. Tänk att vi av nåd kan få hjälpa syskon att lära sig nyttja det bästa vapnet som finns!

Sista samlingen med handarbete!

Det är sista samlingen med handarbetskurs. Några av deltagarna satt runt bordet där de nu lagt ut dukar av olika slag, samt en del små hattar och sockar. Vi samtalade om att fortsättningsvis varje måndag samlas. Och då gäller det alfabetisering. Ester har blivit auktoriserad från skolministeriet som handledare, och har fått ut material för tio elever. Hon samlar syskon i församlingen som inte kan läsa, och nära hälften av dem var de som nu deltagit i handarbetskursen. Ester manade alla - även de som kan läsa - att komma med varje lektion. Så kan vi hjälpa varandra och odla gemenskapen!

Här sitter några glada systrar med sina virkade och sydda alster upplagda

Stolta  lägger de några av sina dukar på huvudet för fotografering!

Ester har hittat en virkad söt liten mössa!

En kraftig uppmuntran

Frid, kära syskon och vänner!¨
Det var ett tag sen jag skrev, men det blir liksom inte lika lätt när man inte har kamera. Men nu måste jag utgjuta mig. Har legat i jobbig influensa ett par dygn, kunde inte ha barnmötet i söndags, och är fortfarande i bedrövligt skick. Fördelen är att jag har tid följa med och lyssna en del på mötena från Maranatas sommarkonferens i Stockholm. :)
Igår blev jag i alla fall så uppmuntrad, för Clotilde kom och knackade på grinden och måste absolut få höra hur jag mådde! Hon kom in, vi satt en stund, och sedan kom också Ilenia, hennes barnbarn och min kompanjon i barnmötena tillsammans med Cristal och Samuel, sina syskonbarn (Clotildes barnbarnsbarn). De satt en god stund, vi läste ett ord ur bibeln och bad tillsammans innan de gick. Och det kändes så mycket bättre, mellan hostattackerna! Och jag tänkte på Matteus 25, hur Jesus vitsordar dem som när domens dag kommer står på hans högra sida: ... jag var sjuk, och ni besökte mig...
Lägger ut bilder av Clotilde och Ilenia, Cristal och Samuel som jag fått av Simon!

Här står jag tillsammans med Clotilde under ett barnmöte

Illenia

Cristall i mitten bland de ritande barnen 

... och så lille Samuel!

 

Vi börjar trycka själva!

 Här kommer vår fina Canon-kopiator, som vi skaffat för att själva få fram tidningar, traktater och böcker!
Med hjälp av Simons foton kan jag nu förmedla litet glada nyheter igen:)

Ser den inte fin ut?

Inga bilder

Kära vänner och syskon som brukar titta in på min sporadiskt använda blogg!
Kan inte längre berätta med bilder. För ett par veckor sedan förstördes min kamera när den stod på laddning. Överhettning på grund av att strömförsörjningen här är väldigt instabil. Och i fredags stal någon min mobil på bussen, så jag kan inte heller lägga ut mobilbilder. Ja, så kan det vara här i världen. Man får inte fästa sig alltför mycket vid sånt som mott och mal förstör och tjuvar kan ta. Men måste medge att jag var väldigt kär i min mobil...
I alla fall har jag skaffat en enklare variant, så jag åtminstone kan kommunicera per telefon och se vad klockan är. Telefonnumret är (849)247-0393
Man är ju bortskämd. För inte så länge sedan fanns knappt annan möjlighet än att kommunicera med penna och papper med långsam postgång :S

En speciell familj

Bilden ni ser visar en 34-årig mamma och sex av hennes åtta barn. De två äldsta är inte med. Familjen har det mycket fattigt; mannen försöker försörja dem med de tillfälliga ströjobb han lyckas få. Familjen bor i ett helt obeskrivligt, dåligt hus. Barnen har inbjudits till de  frukostar som serveras i den matsal Comunidad Maranata har i Palavé, och kommer varje morgon. Den äldsta flickan, som jag brukar benämna "Pippi Långstrump", hjälper sina små syskon. I lördags kom mamman på möte, och lämnade sig åt Gud. När jag i morse träffade henne i matsalen och frågade hur hon mådde, strålade hon som en sol, och sa: "Det känns jättebra!" Bed för den här familjen! Återkommer med deras namn!

Äntligen!

Efter 26 dagars påfrestande väntan kom elverket och kopplade ström!

Lastbil med hisskorg för att jobbarna ska kunna i regnet utföra den farliga kopplingen av elledning till vår hus.
De drar en extra lång kabel över gatan till den nya elmätaren.

Kabeln måste sitta högt, så att ingen
lastbil river ned den.

Sean, som knappt syns framför trädstammen,
klättrade upp och assiasterade  med att fästa kabeln i trädet. 

Strax är elmätaren fixad!

Och så en anteckning om att arbetet är utfört, och huset
på Calle 3 # 18 har fått ström och elmätare.

Nu kopplar elarbetaren på strömmen!